En bit ur en bok jag läser

Ingenting är som hemma ingenting. Jag har allt jag behöver, mer kläder än jag någonsin ägt och jag är aldrig hungrig. Men jag är ständigt ensam och jag gråter hella tiden. Jag kan inte sova annat än korta stunder i taget och bara om jag har tagit min sömntablett först. Ibland vaknar jag ändå och skriker, av minnena. Jag skulle kunna gå i trosor i alla fall för ett tag, bara jag fick träffa dem. Min familj.